Gravidbilder

Jag är färdig med "båånfååasi", tro inget annat! Jag är närmare 45 än 40 år och kan, enligt min son, veteranbesiktas i år... Jag tänker ändå bjuda er på en "gravidbild", bara för att jag funderat en hel del på detta nya, populära fenomen. När jag i tiden var biologiskt gravid var det inget man ens tänkte på att göra officiellt. Jag har en bild på min stora mage från sommaren 1998, jo, men den tog min man och inget jag visat i sociala medier. Jag tycker det är intressant att det blivit så populärt att låta en proffsfotograf ta gravidbilder. Det ÄR ett fint sätt att dokumentera sin graviditet och säkert roligt att sen vid 50+ minnas hur man såg ut när man var höggravid. För barnet är det nog också intressant att se hur mamma, och pappa, såg ut när jag var i magen. Helt okej alltså, MEN...

Ni anade att ett MEN skulle dyka upp, eller hur? Trots att jag idag har 3 barn, retar det mig aningen att detta med att vara gravid ska blåsas upp så jättestort. Fast det är länge sen jag var ofrivilligt barnlös reagerar jag på alla gravidfoton och new born bilder, som fotograferna gör reklam för. Jag tänker på alla som helst av allt i hela världen skulle vilja ha den där stora magen. Reklamen låter påskina att en gravidfotografering hör till under slutet av graviditeten, som en naturlig del. Kanske jag har fel, kanske jag också skulle fotografera min mage om jag var ung och gravid i dag, vem vet?

Eftersom min graviditet slutade i sorg och tragedi för snart 19 år sen, så anar ni kanske vad jag tycker om baby shower fester... Det behöver jag inte ens skriva om!

Jag har funderat på hur en gravid bild kan se ut för en adoptiv mamma. Jag bläddrade i bilderna från min senaste graviditet. Den som varade mellan september 2006 och juli 2012. Hittade denna som absolut kan representera hela den 6 år långa väntan. Jag, inte eftertänksamt tittande på min mage, utan jag i telefon! 

Älskade dotter, här var du född och redan nån månad gammal, men det vet jag inte om. Jag funderar, undrar, väntar och pratar i telefon. Adoptionsorganisationen svarar på min fråga: nej tyvärr inga nyheter eller besked från Thailand än. Jag beställer nya brottsregisterutdrag och ringer socialarbetaren för att förlänga vårt adoptionstillstånd. Jag ringer min bästa vän och pratar av mig om att livet känns som att trampa vatten, för nån tid till rådgivningen har jag inte. Sen när förlossningen närmar sig ringer jag Magistraten och utrikesministeriet.

Och till sist får jag det underbara samtalet: Ni har fått en dotter, hon väntar på er i Bangkok!

Årets bragd

Jag har varit och skida! Jag tog mig runt utan att spy, använda kraftuttryck och med bara ett fall! Det ni! Idag är En Historisk Dag! När jag slutade högstadiet bestämde mig för att bara skida med mina egna barn. Sen när jag fick egna barn, la jag till: så länge de är under 6 år. Eftersom dottern fyller 6 år i maj var det sista gången jag behövde skida. Tjing! Men jag erkänner att jag hade tusen undanflykter på tungan när hon bad mig komma ut och skida med henne idag. Så länge de är under 6 år kan man alltid skylla farten på dem sen börjar det märkas att det är jag som sackar efter och vill vila.

Nu pratar vi ju då inte Vasaloppet, utan bara korta slingan på Brännbacka spåret. Vad kan det vara, typ dryga 3 km. Jag avskyr att skida! Det har jag alltid gjort och större delen av rundan idag tänkte jag mest på exakt hur mycket jag avskyr att skida och på varifrån avskyn kommer. Att jag tog mig runt är ett bevis på hur envis vår dotter är och hur mycket jag älskar henne!

Det finns inget som skulle få mig att självmant fara på en skidtur. Jag försökte tänka positivt i solskenet, men kan inte förmå mig att tänka ord som, avkopplande, skönt och frihet när jag står på skidor. Det är rent och skärt; Måste ta mig runt det här! Kroppen blir stel som en pinne bara jag ser ett par skidor. Jag har ju på senare år försökt att utmana gamla gymnastik spöken men jag kan inte med bästa vilja i världen säga att det var roligt. Det enda som nu är roligt är att min dotter är supernöjd och att jag kom mig hem utan att ringa min man på jobbet och be honom komma och hämta mig ur spåret.

Min avsky för skidåkning är inte ny, den är livslång! Jag har aldrig fattat var det är för roligt med att stå på ett par skidor. Från 1980-86 prenumererade jag på sista platsen i skolans skidtävlingar. Jag är glad åt att pedagogiken går framåt vad gäller skolgymnastik. Vi är många med sår från skoljumppan!!! För på vintern skidade vi i Jeppo skola och tyvärr fanns det snö varje vinter förr. Och skolans skidspår gick i vår kohage... Ni anar inte hur många gånger jag velat stiga ur spåret och knalla hem. ( Jag gjorde det en gång, men mamma skickade ut mig i spåret igen...) Varje höst när rektorn ringde pappa och kollade om de även i år fick dra spåret genom vår hage försökte jag få pappa att säga nej! Jag uppfann de mest märkliga symtom för att slippa gå till skolan de dagar vi hade gymnastik och vintertid betydde det skidåkning! Men mamma visste nog att jag inte hade gröna hund och bruten fot. Sen "fick" vi ibland skida vid Måtars elljusspår. Då var jag på riktigt illamående för att det var det värsta tänkbara, en friluftsdag på skidor bland Måtars förskräckliga backar.

Men idag har jag skidat. Jag är nöjd, min dotter är nöjd. Eftersom jag ska jobba natt får jag dessutom snart gå och lägga mig efter min skidbragd. Det behöver jag! Och jag gjorde det fast jag idag faktiskt kunde ha skyllt på att jag har ont i foten och att en av mina egna skidor är av! Men jag skidade, med makens skidor, för min dotter snart sex år. För mina barn är jag beredd att gå över eld och vatten. Till och med skida! Det är kärlek!

Du är min bästa mamma!

En pyttedel av regeringskvarteren i norra Bangkok och bilder på allt man INTE får göra, eller medföra, i en taxi i Thailand.

Det finns en miljon saker jag vill göra när jag är ledig... Att skriva hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan. Tyvärr! I mitt huvud har jag skrivit minst ett par inlägg sen sist. När jag börjar skriva föds nya funderingar.

Jag tänkte lite spinna vidare på det här med att vara adoptivmamma eftersom det ständigt, mer eller mindre, är på tapeten hos oss. Jag har också blivit moster sen jag skrev sist. Kan titulera mig femfaldig moster numera. Att få en kusin föder tankar hos barnen också, speciellt om man är på väg mot 6 år och adopterad. Jag lämnar inte ut speciellt mina barn. Jag tror det är rätt generellt att man i den åldern börjar förstå varifrån man kommer och fundera på hur det var när man var pytteliten. Är man dryga 5 år har man frågor om hur det var när man föddes och hur liten man var då. I vårt fall har barnen i den åldern börjat förstå att alla inte landat i den här delen av världen med Thai Airways, och att livet inte livet börjar vid 1års ålder...

Hos oss är det naturligt att barnens och vår gemensamma historia börjar vid +/- 1 år. Vi tittar på bilder från vår första tid tillsammans, från "förlossningen", vårt första möte på barnhemmet. Vad som hänt före det kan vi bara gissa oss till, spekulera och fundera. Men vi minns hur en av sönerna själv hanterade mjölkflaskan med bravur och aldrig hade sovit på madrass, hur en liten kille fungerade likt Skalman enligt mat och sovklocka, hungrig o trött exakt på barnhemmets tider, hur lilla fröken steg upp och sprang i väg över hotellgolvet under de första timmarna tillsammans. Jag som adoptivmamma har verkligen annorlunda minnen än andra mammor från den första tiden tillsammans. Jag är tre barns mamma men jag vet inte hur det är att ha ett litet hjälplöst knyte som bara äter och sover. Jag har börjat med att hindra min lilla från att springa rakt ner poolen vid hotellet, med att ändra om deras matvanor helt, från enbart risgröt till rågbröd och potatis. Jag har fått gissa mig fram bland barnmatssortimentet i Bangkok, all text på thai, så har jag ingen aning om vad jag gett dem ens! Min amningsdimma är språkförbistring och kulturkrock.

Jag har inte gått på rådgivningen och kollat mitt blodtryck och gett urinprov under mina graviditeter. Även om det nog skulle ha behövts under åren, tror jag. Havandeskapsförgiftning ser annorlunda ut hos en blivande adoptivmamma och den tas nog INTE på allvar av hälsovården. Det är våra vänner som fått agera terapeuter, gråtmottagare och blodtryckssänkare. Efter förlossningen går vi hos andra myndigheter än vanliga mammor. Vi får också hembesök när vi kommit hem, inte av rådgivningen utan av en socialarbetare från socialkansliet. Vi jagar stämplar hos Ministry of Foregin Affairs i Bangkok och besöker ambassader och magistrat för pass och uppehållstillstånd.

När man är snart 6 år vill man veta hur det var när man föddes. Då frågar man mamma och hon vet inte...Det föder fler frågor naturligtvis!  Det är just här vi har mer att fundera på än "vanliga" föräldrar. Min kropp minns ingenting extra från barnens födelsedagar, jag vet inte hur det gick till den dagen. Vi vet inte heller på riktigt varför, vad var orsaken till beslutet att lämna bort sitt barn. Allt vi har är lösa fakta, en liten aning om omständigheterna. Vi får bara spekulera och förklara så gott vi kan att det var av stor kärlek. Hon ville dem väl, hon ville de skulle få det bra, något bättre än hon nånsin kunde ge. Jag är tre kvinnor evigt tacksam, för de gåvor vi fick att förvalta! Hon är så viktig, den biologiska mamman. Utan henne hade inte jag fått vara mamma. Va´, har jag varit i hennes mage? Gjorde det ont för henne när jag kom ut? Är hon min mamma också? Vi tar frågorna när de kommer en i taget. Vi försöker möta fantasier, ilskor och frågor. Sen så småningom släpper frågorna taget och vardagen tar över. Och jag är ömsom världens bästa mamma och världens dåligaste mamma. precis som det ska vara. Men som min dotter sa när vi diskuterat att hon faktiskt har två mammor: Du är i alla fall min bästa mamma! Vill till sist dela en dikt med er:

Ett adopterat barns arv

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte i håg; den andra kallar du din mamma.

Två skilda liv skapade för att ge dig ett.
En tände en stjärna, den andra blev din sol.

Den första gav dig livet, den andra lärde dig leva det
Den första gav dig kärlekstörst, den andra finns för att släcka den.

Den första gav dig en nationalitet, den andra gav dig ett namn.
Den ena gav dig fröet av talang, den andra gav dig ett mål.

En gav dig känslor, den andra finns för att smeka bort din rädsla.
Den ena såg ditt första leende, den andra torkar dina tårar.

Den ena gav dig bort, hon hade inget val
Den andras önskan var ett barn, och Gud ledde henne till ditt hjärtas sal.

Och nu ställer du genom tårarna frågan:
Vad gjorde mig till den jag är, arv eller miljö?

Ingetdera min älskling, ingetdera. Du är du tack vare två sorters kärlek.
Du är svaret på två kvinnors bön!

Hej, jag heter Gunilla och jag är gift och har tre barn...

Jag varnade er! Mina skriverier handlar oftast om garn och barn. Sist skrev jag om garn, alltså handlar det om barn den här gången.

Jag har ibland tänkt på man ska säga när man presenterar sig för nya människor. Vad berättar man när man kort ska berätta något om sig själv för nån man inte känner? Oftast berättar jag det viktigaste först: Jag heter Gunilla, är gift och har tre barn. Punkt. Det viktigaste i mitt liv, min man och mina barn! Sen beror det på tillfället vad jag berättar mer. Kanske vad jag jobbar med, var jag bor... osv.

Ibland säger jag : Jag heter Gunilla, är LYCKLIGT gift och har tre barn ADOPTERADE från Thailand. Det sista lägger jag till rätt ofta tyvärr. Egentligen ska det räcka med att berätta att jag är mamma till tre barn. För jag är mamma, en helt vanlig mamma till tre normalt råddiga, underbara, tokiga, sköna barn i åldrar som just nu fodrar mitt engagemang till 100%. Vi blev en helt normal familj, barnen är minsann våra EGNA! Hur de kommit till oss spelar egentligen ingen som helst roll för oss eller någon annan. Vi har vår familjehistoria och den är vår alldeles egna historia. Vi tänker sällan på att de är adopterade i vardagen mellan läxor, skjutsande och försvunna strumpor. Är jag på mitt bästa humör och jag ser att åhörarna klarar det säger jag, Mamma till fyra barn, tre adopterade och en ängladotter i himlen. Men det är överkurs i avdelningen snabbpresentation.

Men när jag träffar nån som inte känner mig berättar jag det, att barnen är adopterade. Och jag har ibland undrat varför det slinker ur mig då och då när jag träffar folk jag inte träffat förr. Kanske vill jag tro att det berättar något mer om mig och mitt liv. Jag vill kanske hoppas att speciellt kvinnor fattar att jag har en annan erfarenhet än många andra. Jag är stolt adoptivmamma. Thailand har för alltid en viktig plats i våra hjärtan. Jag vill gärna berätta hur fina barn Thailand gett oss efter sju sorger och åtta bedrövelser. En adoptivmammas lott är ofta i många sammanhang att informera och berätta om adoption. Jag är fortsatt gärna ambassadör för detta underbara sätt att få barn. Säkert till leda och lust för folk som känner mig.

Jag har tänkt på hur vi förberedde oss till tänderna inför adoptionerna. Om förberedelsekursen som inte handlade om att andas rätt och få ut barnet, utan om rasism och hur man kunde handla om ens tonåring blir mobbat för sitt ursprung. Jag har tänkt på hur vi tvingades fundera på tonåren innan vi ens fått vår 1 åring. Vi har tillsammans vänt på varje sten kring föräldraskap, rannsakat oss om vi verkligen vill ha barn, tillsammans med socialarbetare under lång tid. Visst, det är bra! Vi har alltid framhållit att det behövs, men vi blev ju en så vanlig familj i slutändan. Och vi borde nog under väntan ha fått ha lite tro på att man kan bli just en vanlig familj. En vanlig familj utan större problem. Visst har vi saker att fundera på som andra inte har, men det ger bara en extra krydda åt livet!

Jag hade en mysig stund med mellansonen härom kvällen då vi letade foton från Thailand som han kunde visa i skolan och förlorade oss i minnen om Bangkoks horribla trafikstockningar och vansinniga tuktuk färder uppe i nordöstra delen av landet. Vi förundrade oss över guld i mängder på tempelområdet Grand Palace och direkt fula Buddha statyer. Familjeminnen från bb resorna är guld värda ! Resor, lite mer äventyrliga, spännande och utdragna än en resa till Kokkola.

Jag är sällan orolig på simstranden, jag ser mina barn i vattnet bland alla barnen direkt. Känslan i Bangkok var en annan där de försvann i vimlet. Aha, är det så här andra föräldrar har det, inte undra på att mammor letar efter sina barn med oro i folksamlingar.

Tonåringen ser fördelar med att inte se ut som morsan. Han försvann före mig i kassakön vid Halpa Halli och jag undrade vart han tog vägen. Jag såg honom stå och prata med nya vänner då han började högstadiet för nåt år sen. Han kom sen släntande efter mig mot utgången, nöjd att ingen vetat att jag var hans morsa. Jag ser ju inte ut som honom, så ingen kunde ha anat att vi hörde ihop eftersom de inte kände oss.

Ibland biter jag mig i tungan efter att ha sagt just: mamma till tre barn adopterade från Thailand... Om jag sen hör: "Nämen va bra gjort av er att TA tre barn. Tänk va bra de fick det..."Jag värjer mig och får akta mig för att inte låta alltför vass när jag svarar: "Ja tänk va bra VI fick det, som fick så fina barn!" Jag erkänner att jag har svårt med att folk tror att vi adopterat för att göra en god gärning för världen och rädda tre föräldralösa barn. Vi har adopterat av betydligt mer själviska skäl än så! Vi ville ha barn helt enkelt! Adoption var vår möjlighet till en hel familj med barn i huset.

Jag kommer nog fortsätta berätta att jag är gift med världens bästa man och att våra barn är så unika och underbara att vi nästan väntade oss tokiga innan GUD utsett världens bästa barn åt oss i borta i  Thailand. ( Och sönerna brukar ibland glädja sig över att inte ha våra gener och släktfel.... De hoppas klara sig undan högt blodtryck, typ2 diabetes, hjärtfel och dålig hörsel....)

Top 5 från fjolåret.

2016 var ett intressant handarbetsår! Köpte inget garn på hela året, utöver ett par nystan jag nödvändigt behövde för att få projekt färdiga. Det har varit synnerligen intressant att ha köpstopp! Mitt garnlager var stort och då jag inte fick köpa något var jag tvungen att inspireras av det som fanns. Och inspirationen flödade! Jag försökte dessutom göra färdigt halvfärdiga projekt som legat och väntat på sin tid. Jag har gjort både större och mindre projekt, och jag kunde bokföra 52 projekt färdiga. Detta berättar jag inte för att skryta hur duktig och produktiv jag är. Jag berättar det för att ni ska få en uppfattning om hur viktigt mitt handarbetande är för mig. Jag försöker hålla mig i balans, både fysiskt och psykiskt. Mitt virkande och stickande håller mitt psyke i något så när balans. Alla behöver nåt som ger vila och avkoppling och det här är min grej.

Ni ska slippa bilder på 52 olika projekt! Här kommer top 5:

Jag kan dela in mitt handarbetande i vanliga projekt och i HjärteProjekt. Jag vet att jag skrivit om det förr, men under året som gick har detta blivit helt klart för mig. Det är en speciell känsla när jag virkar på ett HjärteProjekt. Virkningen flyter på snabbt om det är ett böneprojekt och jag bara vet vem som ska ha det sen. I den kategorin gjordes ett par projekt under fjolåret. Bland annat babyfilten i återanvänd bomull ni redan såg i mitt första inlägg för året. Varje maska var en bön och mönstret bara föddes i mitt inre. Klar etta i grenen: Favoriter från 2016.

På andra plats kommer en Selma filt som jag äntligen fick klar åt min systerson. Hans bröder har också fått filtar i mommos mönster. De fick sina som små nyfödda, men stackars M fick vänta på sin tills han började skolan... 7 år är inte direkt acceptabla väntetider för beställningar från Nillas Virkstad men han fick en större filt när han väl fick den. Nu har jag gjort en Selma filt till, den ligger här färdig och väntar på ett nytt litet syskonbarn som borde komma när som helst.

Favorit nummer 3 är den här, virkad i bomullsgarn. Köpte en massa nystan i olika färger på super rea för flera år sen och jag har inte vetat vad jag ska göra av dem. I våras började jag virka rutor och det blev en stor filt som jag gillar väldigt mycket i slutändan. Den ligger ännu här i väntan på rätt ägare.

På fjärde plats hittas en verkligt speciell liten filt. Den har blivit till under en lång tid, två år för att vara exakt. Den går under kategorin böneprojekt och virkmässig utmaning. Jag började för rätt länge sen virka afrikanska blommor i blå/vitt. Samlade blommorna på hög och visste verkligen inte vad jag skulle göra av dem. Sen under året hittade jag ett rött nystan i mina gömmor och började fylla på med röd/vita rutor på stranden i somras medan barnen simmade. Plötsligt såg jag de thailänska färgerna och jag visste vad det skulle bli. Sen visade det sig att den blev klar i rättan tid. Montering av afrikanska blommor är en utmaning som tar tid så jag hann be rätt många böner innan den var klar.

Jag har under året som gick suttit på skolbänken och kunnat konstatera att jag lyssnar allra bäst då jag virkar under föreläsningen. Jag stickade ett par sjalar medan jag lärde mig skelettdelar och hjärtsjukdomar. Jag har virkat mormorsrutor medan jag funderat på mental ohälsa och dessa rutor blev en babyfilt som ska åka iväg med Drängstugan till nån som verkligen behöver den. Mina små pyttenystan får värma nån liten någonstans. Favorit nummer 5!

Garnlagret minskade under köpstoppet men tömdes inte alls på långa vägar. Jag har dessutom vänner som sett till att garnabstinensen inte blivit för svår. Jag har kontakter som ger mig påsar med små nystan de inte behöver. Jag går igång på en påse restgarn. Det är underbart hur en sån påse ger mig inspiration av bästa sort. Filtar, sjalar, sockor och mössor, allt kan födas ur en påse garn och jag mår bra på kuppen!

The rise of the couch potatoe. Hur gick det sen?

Den som läst mina skriverier här tidigare kanske minns att jag en gång skrev ett inlägg om hur jag försökt resa mig ur soffhörnet för att börja röra på mig och i förlängningen leva längre och ha hälsan. Jag skrev om att jag antagit en utmaning från min man. Jag antar att de flesta som hittat tillbaka till mig här vet hur det gick, men...

Jo, jag är fortfarande lyckligt gift med en av gymmets delägare. Och jo, jag tog mig runt Botniacyklingen på 3 timmar och 3 minuter i somras, med blott ett depå stopp. Och jag har faktiskt fortsatt mina försök att inte bara sitta i soffhörnet. Vi har haft många svettiga stunder i gymmet, han och jag, hela familjen och jag själv. Jag är lååååångt ifrån vältränad, men jag har lyckats bygga upp nån form av grund kondition som jag tidigare saknat helt.

Skaffade ny cykel i våras och lyckades cykla ihop ett förvånande stort antal kilometrar under försommaren. Jag har tidigare retat min man för att t.ex. cykla i väg till Kortesjärvi och äta en glass, då det finns i frysen. Men jag fattar nu! Det är bra att ha ett mål för cykelturen. Han bjöd mig på mat, i Terjärv, sa han, om vi cyklar dit... En träningsdag och date, all in one, perfekt. Aldrig har väl mat varit så gott som framme på Marinas, aldrig har väl sträckan Lappfors - Terjärv känts backigare, men aldrig har jag varit så nöjd med mig själv, dryga 70 km och en dusch senare! Och Botniacyklingen, målet jag tränat för, kändes bra att genomföra, även om det grämer mig att jag inte kom i mål under 3 timmar. Skulle jag ha lyssnat på mina arbetskamrater och tagit en byxblöja ur lagret på jobbet kvällen innan hade jag klarat mig under 3 timmar. Ni förstår, toalettkön i Maxmo sinkade mig ett par minuter. Det är alltid kö till damtoaletten!

Jag kan godkänna att träningen inte prioriterats på samma sätt nu under hösten och förvintern som i våras. Luften gick lite ur mig då jag klarat min utmaning. Jag har haft två intensiva examenstillfällen och praktik i mina studier som krävt engagemang. Jag har helt enkelt inte kunnat mobilisera kraft och tid för träning på samma sätt. Men faktiskt inte hemfallit åt tankar på att ge upp och sluta svettas. Jag fattar inte riktigt vart hösten tog vägen. Den bara försvann snabbare än en fjärt i höststormen. Får erkänna att jag varit rätt trött, livet tar på krafterna stundvis. Sen kan jag också undra om jag varit tröttare för att jag inte tränat... Barnen, livet, jobbet, studier, det berömda livpusslet, där en mamma med gott samvete ska hinna klämma in egen träning är inte alltid enkelt.

Igen sporrad av min man, har jag nu anmält mig till en cirkelträning på gymmet, för att få ny inspiration. Alltså, JAG anmäler mig till en gympagrupp av egen fri vilja, för att utmana mig själv att träna hårdare... Fanns inte på kartan för bara nåt år sen. Nåt sånt skulle jag inte utsätta mig för fast jag hade fått betalt, förr alltså! Träning, speciellt tillsammans med andra var tortyr och jag har under åren gjort allt för att undvika det. Jag märkte under hösten att jag blev bekväm i min träning, tog mig till gymmet, jo men tog i bara så där lagom.

I onsdags började vi, 17 andra tanter o jag under ledning av byns massör. Det var jätteroligt! På riktigt, jätteroligt! Jag tänker cykla Botnian till sommaren också, då ska jag under tre timmar och planera mitt vätskeintag bättre. Och köpa cykelbyxor, de är säkert bättre än mina arbetskamraters förslag att använda en byxblöja som stoppning även om byxblöjan kunde göra att jag slapp stå i toalettkö!

Jag är tillbaka, tror jag!

Ska jag blogga eller inte, det är frågan? Det är över ett år sen jag skrivit en rad här. Ett intensivt år då svaret på den frågan varit ett snabbt och klart NEJ. Jag har inte ens tänkt på att jag en gång skapat denna plats att skriva på.

Inför det nya 2017 började mina tankar som vanligt snurra kring att "knyta i hop säcken", sammanfatta det som hänt. Nyår är en tid för eftertanke i min värld. Det är viktigt för mig att se tillbaka och sortera vad jag varit med om, vända blad och starta från noll. När datorn låste sig och vägrade fungera, började jag fundera om där fanns något av värde jag inte sparat på annan plats. Då kom jag plötsligt ihåg min blogg.

2017 kommer att bli minst lika intensivt som året som gått eftersom vi står på en sån plats i livet just nu. Mer tid att skriva finns verkligen inte! Specellt inte då jag under året hoppas slutföra mina studier, men bloggen lockar mig lite. Vet inte varför, eftersom bloggandet skrämmer mig på ett sätt. Att offentligt lägga ut det jag skriver. Jag har inte nån klar tanke med min blogg, Redan detta borde få mig att avstå, MEN något lockar mig ändå, troligen nåt så enkelt att jag tycker om att skriva. Sen är då frågan: vill nån läsa det jag skriver egentligen? Får väl bolla frågan vidare till er! Om jag fortsätter skriva här blir det en blandning av garn, och barn. Det som fyller mina tankar och tar min tid så här mitt i livet. De ger mig glädje, ofattbar sådan, de ger mig bekymmer, ofattbara sådana och båda kan snurra ihop sig till knutar som behöver lösas upp. Men det är färgglatt och många meter kärlek,

Jag kan inte tro att det är nån som saknat mig ute i cyberrymden men för er och alla andra bjuder jag på en liten uppdatering från året som gick.

1: Jag satte mig på skolbänken med siktet inställt på att bli närvårdare. Helt rätt beslut! Jag fick chansen, tog den och är extremt glad att få en ny utbildning som 40+. Jag har utvecklats massor, lärt mig mycket och fått nya insikter. Jag är halvvägs nu, ser fram emot resten!

2: Jodå, jag handarbetar fortfarande, i mångas ögon mycket. Utmaningen för 2016 var att inte köpa garn. Gemene man kan tycka det är en lätt utmaning, men jag kan säga er att abstinensen var svår när jag gick förbi nystan i fyndlådor! Hälsosamt och intressant att låta bli att köpa nåt under ett helt år. Det födde en inspiration av sällan skådat slag och slutsaldot vad gäller färdiga projekt landar på det vanliga. 52 projekt färdigställda under året. Det vittnar ju då i sin tur om att mitt garnlager var rätt stort, det får jag ju erkänna. Jag har under året stickat sjalar, babyfiltar, mössor och sockor som hittat sin ägare i form av gåvor. Vet nu att det är så jag ska göra, ge bort, inte sälja! Det är min gåva och den ska jag inte gräva ner. Diakonin, flyktingar, Drängstugan, vänner och bekanta har tömt mitt lager på ett tillfredställande sätt. Jag fortsätter så i år! Det projekt jag är mest stolt över är filten på bilden. Den finns i bara ett exemplar precis som mottagaren, Mönstret till bomullsfilten kom till mig en natt i vintras och i den är många böner instickade. Böner för en speciell flicka som vi fick bli gudföräldrar åt i våras.

3: Familjetid! När livet rusar försöker jag prioritera och värdesätta familjetid. Snart är de utflugna, barnen och vi sitter ensamma kvar och har all tid i världen för oss själva, Vi förundras fortfarande ibland över att vi behöver en stor familjebil med plats för många. Tänk om vi vetat det när tårarna rann och barnlängtan var som störst. Familjelivet har utmaningar som är ibland känns som en stenig uppförsbacke, men på toppen är utsikten underbar. Vi njuter av vår egen lilla storfamilj som utökats under åren. I somras åkte vi norrut med barnen, Vi letade amestister på ett berg i en nationalpark, nära Sodankylä, vi stod på polcirkeln och träffade tomten. Bara för att det hör till för icke-tomte-troende barn att se hur intressant tomten är för vuxna japaner.

Livet är intressant och vardagen ger oss händerna fulla. Precis som det ska vara. Vi bokför många, många fina minnen och försöker fånga dem mitt i vardagsstressen.

Så långt 2016. Förhoppningar för 2017 finns. Det är bara att vara med och se vad som händer. Jag kanske återkommer med tankar kring det. Få se, jag har ju ännu inte bestämt om jag faktiskt ska blogga 2017!